Nu ska ja släppa lös demonerna från mitt mamma hjärta! Vi börjar från början!!  

Började i v12 chansen för Max att överleva var nästan lika med noll!

dom började förbereda mig på att han inte skulle överleva!  

Han var "dödförklarad" redan då! 

jag mådde grymt dåligt kräktes flera grr per dag och tappade otroligt mycket vikt! Orken i kroppen fans inte o jag mådde både psykiskt o fysiskt dåligt! 

veckorna gick o han fortsatte att kämpa, men vi varje UL fick vi höra "han kanske klarar sig 1 vecka till"  

vi gick på  rätta UL för att hålla koll på flödet i Max navelsträng! 

Nu hade vi kommit fram till v30 men de var fortfarande samma ord som sas! 

Mina känslor för grabbarna var så starka! Men mitt hjärta hade ställt in sig på de värst!  

Nu i efterhand när jag tänker tillbaka! Så hade jag redan planerat hans begravning, vart han skulle ligga och att jag ville att alla i våran närhet skulle se honom innan! Jag hade redan börjat sörja!

dagen kom för kejsarsnittet o jag har aldrig varit så nervös och orolig i hela mitt liv!  

Många frågor snurade i huvudet! 

hur skulle han se ut? 

hur liten skulle han va? 

skulle han kunna andas själv? 

framför allt skulle han KLARA sig?  

Nör dom plockade ut dom kom dom fram o visade först en skrikande Wille så fin! O sen en jätte liten tyst Max!  

Oron över om han andades, om han levde! Jag frågade o frågade tyckte svaret dröjde så länge!! 

Svaret kom och jag kunde slappna av! Hela kroppen började skaka hysteriskt all oror släppte för stunden!

jag fick Wille direkt o de var underbart!  

På kvällen skulle jag får träffa Max för första gången!  

Jag kommer ihåg känslan som om den var igår när jag rullades in och chocken kom som en käftsmäll! Där låg ett litet litet knyte fullt uppkopplad! Kommer i håg tankarna som kom! "De där är inte min bebis" dom ekade om och om igen!!  

Dom närmsta dagarna grät jag varje gång jag var inne hos Max!  

Jag ska erkänna att jag har haft jätte svårt att ta mig till honom! Och har fortfarande!  

Oron över att något ska hända finns alltid där!  

Jag vill bara att dom ska operera honom o att allt ska bli bra!! 

Nere i Lund fick vi de tryckt i huvudet igen! Han kommer inte överleva! " naturen får skötta sitt" 

inte så konstigt att jag har svårt att ta mig till honom!! Mamma känslorna plingar i en varnings klocka!! Livrädd att något skulle ske!! 

jag kämpar varje dag! För att mina mamma känslor för Max ska växa sig starka!!